Med fredag, solsken och ölsugna fjärilar i magen styrde jag stegen mot Brunswick. Jag hade ganska bråttom, för klockan tjugo i sex hade jag bestämt mig för att möta upp min ena rumskompis på Record Paradise(en av Melbournes många små skivaffärer, specialiserad på vinyl - såklart), för ett gig som skulle börja klockan sex. Eftersom jag försöker spara pengar på allt som inte är öl, Shawcross pizza och avokado så övervägde jag varken Uber eller spårvagn utan bestämde mig för att på en kvart hinna gå sträckan som enligt min kartapp skulle ta 36 minuter. Jag hann och det är jag så lycklig över för Julia Jacklins röst accompanjerad av en ensam elgitarr kan ha varit det sårbaraste och vackraste jag hört på ett bra tag.  

 

  

 

Efteråt begav jag mig öster ut mot Brunswick East för att möta upp Sofia på B.east, där man kan äta allt som är friterat och/eller kommer mellan två hamburgerbröd. Vi åt sliders och sötpotatispommesfrittes i sällskap av den ljumna kvällsbrisen och alla miljarder gulliga hundar som gick förbi uteserveringen.

 

Efter ytterligare två öl på samma ställe gick vi vidare till en gullig liten bar med en ännu gulligare beer garden där bak. Det måste för övrigt vara en av min favoritsaker med Melbourne. Hela stan kryllar av mysiga små barer med egna bakgårdar och om man har tur, även rooftops.

 

Hur som helst så hade detta stället förutom sexig belysning, disko spelad på vinyl av en man i Hawaiiskjorta och askfat av kristall även de finaste glasunderläggen jag lagt ögonen på i mitt liv. För att göra en lång historia kort så sitter nu en av dessa på min jacka. Jag tycker att den sitter bra där.